fridadegerlund

Det är en sån här dag igen, eller kanske ska säga kväll. När allt kommer tillbaka, när jag önskar att jag kunde rymma iväg till London igen och få känna total lycka. Den här känslan när man verkligen inte vill vara där man är men samtidigt inte kan ta sig därifrån. Jag trodde inte jag kunde vara så lycklig som jag var där borta, inte efter allt som varit. Det är klart. Jag var less i slutet. Pengarna var slut, jag hade inte tillräckligt med jobb och allt kändes hopplöst. Jag hade inget annat val än att fara hem. Men det är klart jag inte ville behöva fara hem, jag ville ha tillräckligt med jobb för att klara mig och få hinna känna livet som londonbo. Dagen jag for hem var såklart skön, grät när jag såg mamma och pappa, men det var samtidigt en tår som föll när flyget lyfte från engelsk mark. Det var ju inte såhär det var tänkt. Jag tröstar mig med att jag ska tillbaka, jag vet det. Det ska jag kämpa för. Och för er som läser detta och funderar på att fara ut i världen, det är så värt det. Klart det bästa jag gjort. Släng ut dig i världen, allt väntar på dig hemma. Och försök bara att tänka på ett ända sätt när det känns tungt.. "vad är det värsta som kan hända?". Var nöjd att du tog dig dit, att du fick minnen för livet och om du tvingas fara tillbaka hem som mig, kämpa för att ta dig tillbaka. Sitter och kollar på alla videos jag och Emma spelade in sista dagen i London. Och som jag säger i videon.. "I´m gonna miss the red busses, i´m gonna miss KFC, i´m gonna miss the house, i´m gonna miss the english.." jepp. Saknar alltihopa. Precis som jag trodde jag skulle. Jag vill bara åka buss nummer 94 mot acton green igen. please.. 

Shit. Hate this.